Vinresa till norra Kalifornien

Under en semesterresa till norra Kalifornien passade vi på att göra några fina stopp. Vi valde Paso Robles som blivit ett mecka för sydfranska druvsorter som Syrah, Grenache och Mourvèdre. Vi kom till Lodi som är epicentrum för Zinfandeldruvan i världen och Sonoma som gör några av värdens allra finaste och dyraste viner av druvsorterna Pinot Noir och Chardonnay.

Vi har tagit med oss en handfull ypperliga viner hem från den resan.

Paso Robles
Mittemellan Los Angeles och San Francisco ett par mil in i landet ligger Paso Robles som är ett mycket välmående och naturskönt område. Inte så olikt norra Languedoc. Samma druvor odlas också. Trots fantastiska förutsättningar hittade vi bara fyra ekologiska gårdar. En av dem var Terry Hoages winery, som drivs av en före detta NHL-spelare. Vinerna säljs till 75 procent direkt till privatpersoner som är medlemmar i deras vinklubb. Resten säljs direkt över disk på gården. En annan mycket ambitiös vingård var ekologiska Kukkula som inte konstbevattnade sina rankor och som odlade och hanterade alla sina vinrankor själva. Gården ägs av en tidigare affärsman med finskt påbrå, därav namnet som betyder ”kullarna”. Vinerna var mycket goda och trevliga och snarlika våra viner från Chateau Saint-Jacques d’Albas.
Det var litet förvånande och beklämmande att så få av gårdarna i Paso var ekologiskt certifierade. De har så bra klimat att de inte får några sjukdomar att bekämpa, för att citera en av medarbetarna på Kukkula. Reglerna i USA är dock strängare än i Europa och möjligen är det därför många i Kalifornien istället ansluter sig till det som kallas Sustainable Winegrowing, som innebär “Environmentally sound”, ”Economically feasible” och ”Socially equitable”. Det är bra, men bara ett steg på vägen tycker jag. Något sorglig var all konstbevattning vi såg. Naturligtvis kunde vi inte åka förbi alla 150 gårdar, men den enda vi såg som inte konstbevattnade var Kukkula. Med tanke på den vattenbrist området lider av så känns det som att de andra bundit ris om egen rygg. När man konstbevattnar så söker sig rötterna uppåt mot markytan och vinrankorna blir desto mer känsliga för värmeböljor. Förutom Terry Hoages och Kukkula besökte vi topproducenten Turley som redan importeras till Sverige, L’Aventure som ägs och drivs av en fransman från Bordeaux och Tablas Creek som är den kända Chateau Neuf-du-Papeproducenten Domaine de Beaucastels utpost i Kalifornien. Bästa upplevelsen fick vi på Kukkula.

Lodi
Lodi är känt som världens huvudstad för druvsorten Zinfandel. 40 % av världens odling av Zinfandel odlas i detta område och 20 % av allt vin i Kalifornien. Just storskalig vinproduktion är nyckeln till att Lodi har blivit så framgångsrikt genom åren. Här har man odlat vin sedan slutet av 1800-talet. 750 vinodlare levererar sina druvor till 82 vinproducenter. Jag lärde mig att området, sedan det befolkades i slutet av 1800-talet, alltid har varit duktiga på storskaligt jordbruk och att det var tack vare denna kunskap som de lyckades översätta det till vinproduktion.

Naturligtvis innebär det att mycket av det som skeppas härifrån fortfarande har tillsatt ekfatskaraktär i pulverform, manipulerad alkoholhalt och i efterhand tillsatt syra med mera. Man får såklart vad man betalar för.
Men på senare år har man lyckats addera kvalitet till kvantitet. 20 av de drygt 80 vinproducenterna har enats om och anslutit sig till ett ambitiöst protokoll för hållbart jordbruk. Man har även delat upp det stora Lodi i sju subregioner som har sina egna odlingsförhållanden. Allt detta har gjort det möjligt för ambitiösa vinmakare att särskilja högkvalitetsprodukter från bulkviner som Gnarly hea, Ravenswood och Seven deadly.
Längst av alla har sex kända vinproducenter i subregionen Mokelumne river gått. De kallar ett särskilt urval av sina viner för Lodi Native och har enats kring ytterligare ett antal stränga kvalitetskriterier. Deras mission är att värna om de uråldriga Zinfandelvinstockar området har och att i sina viner betona mer ursprung och mindre det egna märkets ”husstil”. Deras viner säljs än så länge endast tillsammans i en vacker trälåda om sex flaskor. Väl värt att hålla ögonen öppna för och att läsa om på nätet.
Zinfandeldruvan kan verkligen ge fräscha mineraliska och rödfruktiga eleganta viner och behöver inte nödvändigtvis vara som de kraftfulla smakbomber som står på hyllorna på Systembolaget. Flera av de viner jag provade var mer snarlika en Primitivo. Alltså samma druvsort som Zinfandel, men som växer i syditalien. De är liksom dessa viner oftare medelfylliga medan andra kaliforniska Zinfandelviner oftast är fylliga.
Generellt sätt skulle jag lite förhastat vilja påstå att ju mer ambitiös vinproducent och ju dyrare vin, desto mer europeisk (fransk) stil är det på vinet.
Lodi kommer fortsätta att vara en kassako för kalifornisk vinodling. De enorma problem med torka som stora delar av Kalifornien har upplevt de senare åren har Lodi klarat sig väl ifrån tack vare det naturliga tillflödet av vatten från San Joaquinfloden och dess delta. Så samtidigt som det ser ut som en öken strax intill så är stora delar av Lodi bördigt och grönt på ett naturligt sätt.
Det var ett mycket intressant besök och jag hade gärna haft tid att prova fler viner härifrån, inte minst alla Lodi Native. Staden Lodi formligen sjuder av vin. I Downtown ligger producenternas tasting rooms vägg i vägg och några minuters bilresa från centrum har den ambitiösa vinodlarföreningen ett Visitors center där det finns åtminstone ett vin från alla vinproducenter i regionen. Smart tänkt och snyggt genomfört.

Sonoma
Norr om San Francisco ligger de mytomspunna vinregionerna Napa och Sonoma. De är Kaliforniens motsvarighet till Bourgogne och Bordeaux på flera sätt. I Sonoma odlar man liksom i Bourgogne mycket Pinot Noir och Chardonnay, medan Napa liksom Bordeaux odlar Cabernet Sauvignon. I Sonoma/Bourgogne är vintillverkningen ofta småskaligt elegant och exklusiv, medan Napa/Bordeaux är platserna för ultrapremium viner i större skala.

Såklart styrde vi slutligen kosan till Sonoma för att hitta några riktiga smällkarameller av Pinot Noir och Chardonnay. Området är sanslöst vackert med böljande kullar och små skogsdungar. Inte konstigt att många som förtjänat en förmögenhet väljer att sadla om som vinmakare i detta område. Det är lätt att leva ett gott liv här om man har en solid finansiell bas att stå på.
Jag var väldigt imponerad förra gången jag besökte Sonoma 2010 och hade högt ställda förväntningar inför detta besök. Med förbokade besök hos några av de mest hypade producenterna Copain och Kutch och drop in besök på en favorit från förra besöket, C. Donatiello, så var det upplagt för ännu en smaksensation. Flera av vinerna vi drack hade blivit uppskrivna enormt av fackpressen med upp till 96 så kallade ”Parkerpoäng” av kända vinskribenter. Visst var det många fantastisk viner vi drack, men det kvarvarande känslan av dessa viner var precis som i Lodi, ju mer ambitiöst desto mer snarlikt franska viner var det i stilen. Då började jag dra öronen åt mig. Och om jag skulle få vara glad för att få köpa några få amerikanska medelfylliga syrliga viner för 70$ så kan jag faktiskt hitta många producenter i Europa som gärna säljer oss en pall eller mer av lika fina viner från Europa för 12-20 €. Droppen som fick bägaren att rinna över fick jag hos Kutch där jag testade fräscha Beaujolaisliknande Pinot noirer (2012 och 2013 Falstaff och MacDougall som fått 96 resp. 94 p) Citat från Jamie Kutch ”In Finland and Sweden we dump the wines we do not get rid of here” .
Nej tack säger jag.
Summa summarum var det roligaste vinbesöket Paso Robles och trevligaste nya bekantskapen Kukkula.